icytears

Kapitel 1

Emma knäppte upp byxorna och slängde av sig sin tröja på golvet, knäppte upp sin behå och la sig sedan ner i sängen och tittade upp mot taket.

Hela dagen hade hon mest bara suttit vid datorn, eller varit ute och gungat på deras nya gungor.

Det fanns aldrig något att göra i det här huset.

Hon önskade att det skulle hända något intressant någon gång.

Inte hade hon några vänner att vara med heller. Eftersom alla bara undvek henne.

Vad hade hon gjort dem?

Hon var bara en aning annorlunda, både på beteendet och utseendet.

Vissa tyckte hon påminde om en vampyr, och att det skrämde dem.

Emma suckade. Allt hon ville ha var en vän. Hennes föräldrar var jämt upptagna också. De jobbade dygnet runt och förklarade det bara genom att säga att deras ekonomi var dålig.

Hennes syskon hade heller ingen tid. Nej, de var upptagna med att leka med sina små kompisar.

Emma blundade och försökte sova. Men det var alldeles för varmt i rummet, så hon satte sig upp och slog på sin CD-spelare.

Allt hon hade var en CD med Michael Jackson.

Inte var hon så förtjust i honom, men det var det enda hon hade hittat bland allt gammalt skräp på deras vind.

Dessutom hade Michael alldeles nyss dött, så det kändes elakt att bara slänga CD-skivan.

Cause this is thriller

Thriller night

And no one's gonna save you

From the beast about to strike

You know it's thriller

Thriller night

Hördes det från den gamla skräpiga CD-spelaren.

Det sista Emma tänkte på var sitt deprimerande liv innan hon somnade in i en djup, sval, dröm.

 "Hjälp mig" Hördes det om och om igen.

Emma satt plötsligt i ett mörkt rum fyllt med vita svävande bollar och dimma.

Hon gissade på att det var spöken, eftersom hon läst i en bok om att de kunde visa sig i den skepnaden.

"Hjälp mig..." Hördes det igen.

"Vem är det som viskar?" Frågade Emma.

"Någon... jagar mig... Jag... Jag tror jag kommer att dö..." Viskade rösten.

Emma kände hur paniken steg inom henne. "Var är du?" Nästan skrek hon.

"Här..."

"Var?" Emma trevade sig fram bland all dimma och hittade en flicka som såg ut att vara i hennes egen ålder. Flickan satt i ett hörn i det stora mörka rummet och hade sitt svarta hår över ansiktet, så man såg det inte. Det enda som täckte hennes kropp var ett vitt, tunt linne som täckte henne från axlarna till fötterna. Ärmarna var alldeles slitna och för långa för hennes smala armar. Hon var så blek att man skulle kunna tro att hon var död.

"Det... Det gör så ont." Viskade flickan och tittade upp.

Emma blev så chockad att hon nästan inte orkade att stå. Flickan hade ett exakt likadant ansikte som henne. Den enda skillnaden i ansiktet var det att hon hade röda ögon och var mycket blekare.

"Vem är du?" Skrek Emma till henne.

Flickan flinade. "Jag är ditt andra jag, ditt riktiga jag. Ditt hjärta..." bakom hennes leende kunde man se att hon också hade huggtänder.

"Men varför har du ont?" Frågade Emma, helt stum av förvåning.

"Jag har... Alltid haft ont... Jag har länge väntat på att få bli läkt. Jag saknar kärleken... Då menar jag inte bara den där kärleken man kan få mellan en man och en kvinna... Jag menar också kärleken från din familj... Dina vänner som du heller inte funnit ännu. Alla undviker dig eftersom du är rädd för förändring... Du är annorlunda, men också undviker du framtiden. Skynda dig... Hitta kärleken. Jag håller på att dö... Skynda!"

Flickan hukade sig i smärtor och skrek till.

"Men vad heter du?" Frågade Emma.

"Du kan kalla mig för Hjärtat, eller bara ditt... Hjärta..." Viskade hon innan hon svimmade av.

Alla andarna i rummet samlades runt Hjärtat och åkte in i hennes magra kropp.

Där hon legat var det nu bara tomt.

Emma var stum. Vart är egentligen det här stället någonstans, och varför är hon här? Tänkte hon innan hon plötsligt plötsligt snubblade och svimmade av.

Kapitel 1 är klart! Läs på bara.